Kl. 9 på morgonen hade jag tid hos kiropraktorn igen. Jag hade tidigare fått en behandling på söndagen när jag hade vägarna förbi min morbror som också är kiropraktor. Jag och min bror hade varit nere i Jönskvarna och hälsat på vår käre far och morfar, och så blev det morbror också, i och med att jag trampade snett i fredags.

Jag var ganska nervös och förväntansfull och undrade vad han tyckte jag hade för tidsprognos. Någonstans har jag haft hopp om att det skulle rätta till sig ganska snabbt så jag kan vara med på VM. När jag är där och han kollar igen och jag redogör för lite olika saker som hänt under dagarna, som tex trampa snett, kan inte lyfta tunga saker, trist i vissa vridningar, men fungerar helt ok i vardagen när det inte är några belastningar... - Jo, men du får räkna med att det tar 6 veckor för den att läka, sade han... Det var som en såpbubbla sprack och jag kom tillbaka till verkligheten. Det är ju väldigt logiskt egentligen, men jag vill inte. Har inte tid med det. 

Jag promenerade hem igen för att fixa det sista med packningen och när jag kom in innanför dörren så började tårarna rinna lite sakta nerför kinderna. Och sen blev jag arg och förbannad och började svära en stund, och sen lite till med tårarna. Micke tyckte synd om mig och det är ju väldans typiskt att det ska bli så här. Många "om" gick runt i huvudet på mig. Om jag inte hade ramlat det sista jag gjorde på måndagsträningen, om vi hade slutat bara 3 minuter tidigare, om jag inte hade varit sjuk innan dess och blivit svag i kroppen... om...

Sen packade jag klart väskorna och stod och tittade på dem. Hur ska jag få dem över till lägret? Jag kan ju inte bära. Klumpen i halsen började byggas upp och det började bli suddigt i ögonen igen. Då kom Micke in som en räddande ängel och erbjöd sig att hjälpa mig bära packningen till lägret. Han tog den stora väskan och följde med mig bort till vandrahemmet där vi skulle bo.

Väl på plats så var det till att försöka installera sig. En säng och ett skåp och väldigt lite golvyta. I vårt rum är det är totalt 12 sängar med tillhörande skåp, på pytteliten bostadsyta. Men det verkar som att det går ganska bra ändå.

Sen iväg på informationsmöte med genomgång av det mesta som händer och fötter under lägret. Ganska mycket information, men inget direkt banbrytande, utan ganska självklara saker, men som ändå behöver tas upp.