Hur det började...

I oktober (2004) så började jag på nytt uppdrag som konsult. Den plats jag hamnade på var alla stressade och hade alldeles för mycket att göra och de höll på med omorganisation ovanpå det. Det var ingen som egentligen hade tid att lära upp mig, fast jag var inhyrd dit för att avlasta. De hade ett väldigt eget och gammalt system så det gäller alla nya som kommer dit, att de behöver läras upp.
Efter att ha suttit där en vecka helt i onödan då jag fortfarande inte fått lära mig något, så började jag få lite känningar i bröstkorgen. Sen efter att även den andra veckan gått till ingen nytta, så kom de på andra uppgifter som jag kunde göra istället. Då gick det mycket bättre och frustrationen över att inte vara till nytta, fast se alla stressa ihjäl sig runt omkring mig, började gå över. Men mina ångest-attacker fortsatte att stegvis öka på. Jag hade varit ångestfri i mer än 6 år, men nu hade jag en stadig kurva som sakta men säkert ökade. När det var i slutet av november så var nu ångesten med redan från början när jag vaknade. Här vill jag påpeka att det är stor skillnad mellan att vakna och ångesten kommer direkt, och att vakna med ångesten (den har alltså varit med i sömnen). Det sistnämnda är ett mått på att det har gått väldigt långt för mig.

Ångest för mig är mest en fysisk smärta i bröstkorgen som kan ta sig i lite olika utryck. Antingen kommer de som hugg och det känns som att man har en hjärtattack och är på väg att dö. Man kan inte andas och allt låser sig och det gör fruktansvärt ont, men det går över ganska fort. Sen har vi den sorten som lägger sig som ett band över bröstkorgen. Trycket kan vara olika hårt åtdraget på bandet, men den gör inte alls lika ont som huggen, men istället är den ihållande. Om det bara håller på i någon/några timmar och man får paus emellan till nästa gång så kan man ha det så ganska länge. Men om det håller i sig hela dagar så är man gråtfärdig och nedbruten redan andra dagen och totalt utmattad för att man har haft en konstant smärta. Då behöver smärtan inte vara särskilt hög. Får man ingen vila emellan så blir man galen efter ett tag.

Jag har inget särskilt som triggar utan ångestattacker kan komma precis när som helst i vilken situation som helst. Därför har jag fått diagnosen Generell ångest. Jag har också fått diagnosen Social fobi då jag har lite jobbigt att hantera många människor på en gång. Om jag är i en lite känsligare period så kan jag behöva gå bort och låsa in mig i ett rum och vara själv en stund.

Sjukskrivning

Jag blev först sjukskriven en månad (14 dec - 17 jan). Sen gick jag tillbaka till samma röriga arbetsplats med massor med stressade människor och redan på eftermiddagen dag 2 så kom trycket över bröstet tillbaka. Jag ville väldigt gärna avsluta det projekt jag jobbade på så jag var kvar där i en månad och gjorde klart allt. Men mot slutet var det på bristningsgränsen och sen blev jag långtidssjukskriven. När jag var hemma de första två veckorna så blev jag gradvis bättre men sen stannade det av och jag fastnade i ett läge som inte visade några tendenser till ändring. När jag fortfarande inte kände någon ändring i maj så började jag och min dåvarande arbetsgivare prata om möjligheten för mig att gå in på ett friår. Då behövde jag inte vara hemma och känna att jag var till last för företaget och jag kunde känna att jag hade egen tid och lång tid att friskna till.

Jag sökte till Tillskärarakademin och kom in höstterminen 2005.
Det var några saker som blev väldigt tydliga på Tillskärarakademin. Det ena var att jag är extremt långsam i allt fysiskt pilligt jag gör. Ska jag jobba med händerna så tar det låååååååång tid och jag pillar med detaljer alldeles för mycket. Det andra som blev uppenbart var att jag kan inte hantera egen tid. När jag hade schemalagd tid så gick allt jättebra. När jag hade lov så gick ingenting. I och med att jag var långsam så hade jag en hel del som jag skulle jobba in på loven, men väskan kunde stå packad och klar kl. 9 på morgonen och jag kommer inte ut genom dörren. Kan inte förklara hur det gick till och varför. Det bara blev så. Tycker själv att det låter märkligt, men empiriska tester visade gång på gång att när jag hade egen tid så gick det inte alls bra. Ingenting blev gjort och jag kunde inte riktigt redogöra för dagen vad som hänt. Tid försvann.

Nått är konstigt

Nått var det som inte stämde. I och med att jag redan sprang runt på öppna psykmottagningen i Upplands Väsby för rehab och koll och utredning för utmattningsdepressionen (eller vad det nu var) så tog jag upp det jag hade observerat i skolan. Jag hade tur och fick komma på utredning redan hösten 2006. Annars kan det lätt vara 3-5 års väntetid för utredning.
Jag fick gå på intervjuer, och titta på bilder och peka ut detaljer, och lägga mönster och komma ihåg ord och siffror och massa annat kul. Ett arbetstest var att laga mat och så studerade de mig hur jag rörde mig i köket. Testerna var riktigt roliga att göra tyckte jag, men vad ville jag egentligen att resultatet skulle bli?

Den dagen jag skulle komma tillbaka och få svaret på vad de hade kommit fram till var jag väldigt väldigt nervös. Vad ville jag egentligen att de skulle säga? Att jag är knäpp? Att jag är normal? Svaret var nog nej på båda alternativen. Men när jag satt där och de berättade att de hade kommit fram till att jag hade Aspergers syndrom så kom en stor lättnad över mig. Det liksom kändes som alla pusselbitar föll på plats och jag blev lugn. Tekniskt så ändrar det egentligen ingenting. Det är inget som går att medicinera. Men det förklarar så mycket om man tittar bakåt i tiden och på min uppväxt. Det förklarar också varför jag har haft så många depressioner genom livet och redan som barn så hade jag ganska svåra depressioner. Nu så är det lättare för många i min omgivning och de har lättare att förstå och acceptera mina egenheter som jag ibland har.