Idag var det första träningen som jag gick till efter sommaruppehållet. Jag var ett totalt nervvrak och höll på att bryta ihop fullständigt. Åter igen alldeles fånig och medveten om det, men reaktionen är där ändå. Mycket har med att sommaren har varit fullt upp med att åka runt på Bauhaus och IKEA, sitta i telefonkö, arrangera transporter, få besök, och aldrig få riktigt lugn och ro. Jag hade 5 dagar efter VM att ta det lugnt på och det var inte tillräckligt att återhämta sig på och sen har det varit fullt upp med renoveringen av huset. Så förutom att det var som att börja om från början med att gå till träningen, så var jag redan extra känslig. Magen krånglade massor och jag kunde knappt äta något och jag kallsvettades och skakade hela tiden och gråtfärdig och paniken smög sig sakta på ju närmre tiden närmade sig avfärd. Jag var väldigt nära att inte gå alls. Tankarna gick något i stil med att sluta helt. Fotbollen är nog inget för mig, jag går bara sönder och är det verkligen värt att känna så här inför att gå till träningen, och jag är nog för gammal osv...

Men ut kom jag och när jag väl var där så började det lätta en aning. Kände mig vilse och avskärmad, men när uppvärmningen började så började det bli som vanligt igen. Efter träningen så kändes det bra igen och jag måste fortsätta med träningen. Både som social träning och som motion.