En sak som jag blev lite förvånad över i dag. Min reaktion när jag skulle berätta för Mike vad jag resonerat mig fram till angående spela på lördag.

För att ta det från början så hade jag skadat ryggen (6/7) precis innan VM. Jag gick med det i en vecka innan jag sökte hjälp. Det var 5 förskjutna kotor i ländryggen. Kiropraktorn lade dem tillrätta och jag hoppades på att det skulle hinna läka innan VM staratde. Det var lite väl optimsitiskt visade det sig. Så nästa plan var att det kanske har hunnit läka så pass att jag i alla fall kan vara med på sista matchen. Jag insåg inte hur mycket jag hade hoppats på detta. En sak som var lite fascinerande var att det var väldigt tydligt under lägret hur min rygg läkte. "Oj! I dag kan jag lyfta det här, det gick inte i förrgår." eller "Nu kan jag nästan springa, men det går fortfarande inte att hoppa." En gång, relativt tidigt i lägret, så gick jag som nosetackle när D-line gick mot O-line. Louise som var center på O-line fick press på mig och började flytta mig bakåt. Jag hade ingen kraft att stå emot och sen ramlade jag. Det kändes som jag exploderade. Jag kunde först inte röra mig pga chocken. Någonstans i bakhuvudet kändes det som att på det hela taget så hade det gått bra, men jag blev ändå livrädd. Det var i alla fall helt tydligt att det var alldeles för tidigt för mig att ställa mig på linjen. Det gjorde fruktansvärt ont och jag blev galet rädd så jag skakade en lång stund efter.
Som ett led i att försöka få ryggen läkt så fick jag sova hemma de nätter som inte var före match. Hemma har jag nämligen tempurmadrass som hjälpte massor och jag kunde sova bra hela natten. I sängen som jag hade på vandrarhemmet kunde jag knappt sova alls.

I vilket fall som helst så hade jag resonerat fram och tillbaka med mig själv och med några av tjejjerna som bollplank, hur jag skulle ställa mig till att spela sista matchen på lördagen. Jag ville väldigt gärna kunna säga att jag var med och spelade på första DamVM i Amerikansk Fotboll. Det är ju hur häftigt som helst. Samtidigt så var jag svagare pga skadad och skulle förmodligen inte göra så stor nytta på linjen. Stå lite i vägen kanske, men ändå. Vi ska ju vinna också. Så för lagets del så skulle det vara bättre att jag höll mig borta. Samtidigt så är vi inte så många, så om jag hoppar in och så får någon vila en stund för att hon sen ska kunna prestera bättre, så är det ju bra. Men sen har vi också skaderisken. Nu har jag redan en försvagad rygg och om jag skulle skada den något mer så kändes det som att det skulle kunna gå riktigt illa. Det är bara dumt att utsätta sig för det nu när jag har märkt tydligt och klart att ryggen är på bättringsvägen. Men jag vill ju vara med. Men det är ju dumt, både för laget och för hälsan... osv. Det där snurrade runt i ett antal olika vinklingar och formuleringar, fram och tillbaka. På torsdag kväll fick jag skjuts av Eric hem, jag skulle sova hemma på min snälla madrass. Vi pratade en hel del om det och jag drog alla varianter som gått runt i huvudet på mig. Eric frågade mig om jag tror risken är hög för att allvarligt skada mig. Det tog emot att säga det, för jag vill inte, men Ja... Jag tror risken är hög att skada ryggen allvarligt. Då konstaterade han att det inte värt att ta den risken. Det håller den logiska biten av mig med om. Det började sjunka in att jag nog inte bör spela på lördag. När jag kom hem så gick tankarna ytterligare några varv och jag ringde och pratade lite med Micke också. Vi hade pratat om det här tidigare också. Det började landa i att jag inte ska spela. Tårarna började trilla lite sakta. Men nu hade jag i alla fall fattat ett beslut. Det kändes sorgligt, men samtidigt lugnt.

På fredagmorgonen när jag är tillbaka på lägret så sprang jag på Mike och tänkte berätta vad jag kommit fram till. När jag skulle öppna munnen så knöt sig halsen och blicken blev plötsligt suddig. Det var jag inte beredd på. Jag trodde jag var klar med det här i går. Inte ett ord kom fram och tårarna började rinna ganska mycket. Jag försökte få något sagt och gjorde flera försök utan något lyckat resultat. Mike väntade tålmodigt. Något om "lördag" kom fram och ett ord "spela", men någon sammanhängande mening var stört omöjligt att få fram. Då sade Mike att han tänkte sätta in mig om han kände att situationen var sådan att jag skulle klara av det under de förutsättningar jag hade nu. När det kändes säkert. Då var det något som släppte inombords. Istället för att vara totalt krampaktig i hals och bröstkorg så blev det en lättnad, men fortfarande talsvårigheter och massa tårar som var ivägen. Jag kunde mest bara nicka, men det kändes ändå tryggt, och hoppfullt.

Jag hade ingen aning om att det faktiskt betydde så mycket för mig.

Så här i efterhand så blev det inte att jag spelade något på lördagen, men det gör inget. Det känns ändå som att jag fått vara med. Och jag är så stolt över vårt lag att vi var så duktiga och spelade så bra.