Redan på uppvärmingen får jag det bekräftat det som jag befarade. Det var tungt och kroppen ville inte vara med. Den vill vila efter helgens bravader.
Vid joggingen så kroknade jag snabbare än vanligt, och utfallssteg ska vi inte tala om. Låren ville inte vara med om det. Det var vingligt och osäkert och långsamt gick det. Sen artade det tills sig när vi började med kvällens övningar som coacherna satt ihop.

Det var en riktigt kul träning. Tempo och fart var det och mycket spring fram och tillbaka och baklänges och stege och stanna/bryt och ändra riktning. Sen för att få till lite mer spänning i träningen så delades vi upp i två lag och så var det lite småtävlingar och poängräkning. Det gick riktigt bra för mig där. Bland annat så var en övning att stoppa tjejen med bollen. Det lyckades jag med båda mina gånger. Sen när jag skulle springa själv med bollen så hade jag tösen som skulle stoppa mig, hängades i tröjan/midjan medans jag gick vidare mot mitt end zone. Det var ingenting jämfört med helgens slit upp i backen. Stundtals kändes det nästan inte som att jag behövde ta i. Nu vet jag att jag tog i, och ordentligt, men ändå så kändes det enkelt på något sätt.

När det närmade sig sitt slut så stod de 28-11 till vårt lag (om jag mins rätt). De som höll i poängräkningen sade att jag stod för 10 av de 28. Jag hade ingen koll själv. Jimmy var söt och var stolt över att hans lag vann.

Det kändes jättebra efteråt. Jag var hel (men med nya fina blåmärken) och jag kände mig stark.